Vem skulle jag ha varit och blivit utan mina resor? Den frågan ställer jag mig själv ibland. Drivet och nyfikenheten att se mer av världen har blivit en del av mig och min personlighet. Tack och lov för det. Utan resorna hade jag inte ständigt tvingats utanför min bekvämlighetszon. I grunden är jag nämligen ganska bekväm. Och ängslig! Den, ängsligheten, blir dessutom värre med åren.
Jag älskar att resa, men blir ängsligare med åren.
Jag vet inte hur era tankar går kvällen innan en längre resa, men mina hamnar alltid i samma loop. “Jag kanske ska stanna hemma ändå? Varför bokade jag ens den här resan? Tänk om jag blir sjuk och behöver ställa in – hjälp vad skönt det skulle vara… Tänk om något händer barnen? Tänk om något händer mig? Tänk om jag missar flyget. TÄNK OM JAG DÖR!??” Alltså, jag hör ju att resonemangen låter knäppa – men där och då är de helt och hållet min verklighet. Om jag hade gett efter för alla katastroftankar hade jag nog stannat hemma för resten av livet och till slut hade jag inte ens vågat öppna ytterdörren.
Det blev såklart värre när barnen kom. Ändå släpade jag runt dem till när och fjärran, ofta utan Tobias. Man kan ju tro att jag skulle bli mindre ängslig ju äldre jag, och barnen, blev? Jag upplever det snarare tvärtom och pandemin gjorde det knappast bättre. När jag väl har landat på det aktuella resmålet är allt frid och fröjd. Jag kan till och med skratta åt mig själv i efterhand. Men pang! Så ser jag en liten röd prick på mitt barn, eller upptäcker att min fot plötsligt beter sig konstigt. Det är alltid värst på nätterna. Såklart! Aldrig är jag så nära att dö som under nätterna. När solljuset äntligen smyger sig in i sovrummet framåt småtimmarna känns allt plötsligt bättre igen. Hm, det var nog inte så illa ändå? Visst känns foten lite bättre och vart tog ens den där pricken vägen?
Jag älskar att resa, men blir ängsligare med åren. Någon som känner igen sig?
Läs mer på samma tema: Rädd för att resa – om katastroftankar och nojor. Omslagsbild från Atlasbergen i Marocko, där jag i höstas fick utmana mina katastroftankar om att ramla ner från branta stup.
